Här hamnar de mest gillade bidragen. Det är du som besöker vår sida, som slutgiltigt avgör om det insända bidraget tillhör toppen eller får vara kvar i arkivet. Bli den första att ge ett hjärta till dina favoriter! De som får flest hjärtan hamnar här.
Vems park är det?
Det brukade vara min park, min lekpark. Men nu finns här stora skyltar som säger att det är “Eric Grates park” efter den kände skulptören, och här har flera av hans skulpturer placerats. På en skylt vid parken kan man läsa att Eric Grate (1896-1983) är en av 1900-talets mest framträdande och mångsidigt verksamma svenska konstnärer. Född i Stockholm, student vid Södra Latin 1916 och elev vid Konstakademien 1917-20.
1922-23 gjorde han studieresor till Tyskland, framförallt till München.
Därefter reste han till Italien och Grekland innan han 1924 slog sig ner i Paris. Han flyttade tillbaka till Sverige 1933 och blev professor vid Konstakademien 1941-51 och medlem av Statens Konstråd 1952-55.
Från 1968 bodde han på gården Väntorp i Ulriksdal, Solna, till sin död 1983. Så han har inte ens bott i husen runt parken men tack vare honom har min plaskdamm nu blivit uppgraderad till fontän. Vi får väl dela; plaskdammen är min och fontänen är hans.
Söndagspromenad över Djurgårdsbron
Min farmor, till höger, var inte direkt kort men bredvid sin son blev hon det. Djurgårdsbron ligger säker, och den enda förändringen från 1950 är väl att man gjort räcken mellan trottoar och vägbanan. Allt för att kvällsfestande inte ska dratta ut åt något håll, utan att de säkert ska kunna flippra sig ner till Strandvägen.
Det blodiga Stortorget
Vykortet är från 5 juli 1967 och skickat av Gulli till systrarna Barning. Det föreställer Stortorget som finns omnämnt redan 1420. Stortorget utgjorde från början den centralpunkt kring vilken staden växte fram. All handel skulle drivas på Stortorget.
På Stortorget ägde Stockholms blodbad rum i november 1520. Den första avrättningen på torget som är känd skedde 1280 då Jöns Karlsson, Börje och Jöns Filipsöner avrättades på befallning av Magnus Ladulås.
I hörnhuset vid Skomakargatan finns ett minnesmärke i form av en kanonkula som sitter synligt inmurad i fasaden. En folksägen berättar att kulan skjutits dit från Brunkeberg i samband med Stockholms blodbad och var avsedd för Kristian II när han satt i ett av husets fönster. Kulan sattes åter upp när huset byggdes om 1795.
Stortorget var också platsen för Sveriges första apotek 1575.
Utanför nybygget 1952
Här är min mamma och farmor med mig i barnvagnen och kollar in den nya lägenheten på Skytteholmsvägen 24 dit familjen skulle flytta från en sunkig lägenhet i Hagalund. Det är nästan 60 år sedan bilden togs våren 1952, och huset står kvar än idag så det är ett bra bygge.
Dagens bild är tagen sommaren 2011.
Mamma på bänken
Det är inte den rätta platsen, men bänken har det rätta stuket. Bänken står idag på Riddarholmskajen, men ursprungsbänken vet jag inte var den står, kanske stog den på karolinska. Kläderna mamma har på sig kommer jag ihåg, för jag kan färgerna. Väskan var mörkgrön med läderhandtag, tröjan var svart med gula ränder. Hon hade sina kläder länge, min mamma.
Första maj tågar förbi Bildt
Toms are beating. Flags are fluttering and the orchestra plays, rhythmic, so everyone can keep up on their way out to Gärdet. The year may be 1950 and there, on the other side of Karlavägen, opposite East Real’s playground, flutters a lace curtain in a window.
There will Sweden’s Foreign Minister Carl Bildt and his brother Nils be growing up. Once a year, they have the first-hand look out over the red flags marching past, and I wonder how the comments went around the table in that kitchen.
Pukorna slår. Fanorna fladdrar och orkestern spelar, taktfast så att alla kan hålla samma tempo på sin väg ut mot gärdet. Året kan vara 1950 och där, på andra sidan Karlavägen, mitt emot Östra Reals skolgård, fladdrar en tyllgardin i ett fönster.
Där kommer Sveriges blivande statsminister och utrikesminister Carl Bildt och hans bror Nils att växa upp. En gång om året kan de från första parkett blicka ut över de röda fanorna som marscherar förbi, och jag undrar hur kommentarerna gick runt bordet i det köket.
En söndagspromenad från nya huset
Platsen funnen. Det är troligen längs Solnavägen, närmare hörnet av Solnavägen/Frösundaleden, tvärs över från Råsunda stadion. Det var innan man rev Hagalund och blåhusen byggdes och man ser till och med en gammal trävilla på bilden. Husen längst bak till höger är nybyggda på bilden, Längst upp på Hannebergsvägen. Om jag får fabulera lite så är det en söndagspromenad i maj 1952 och den nya familjen har varit och tittat hur bygget framskrider på Skytteholmsvägen 24, dit de ska flytta in i juli.
Den sprängda violinisten
Det är 1953. Jag är 1,5 år och är ute på stan med mamma för att titta på pappa som spelar fiol. Han är med i Quarnevalen, studentkarnevalen som går av stapeln för första gången sedan 1928. Han föreställer “kvartetten som sprängdes” efter en film från 1950, det är därför han har svarta streck i ansiktet.
Efter tre försök hittar jag äntligen platsen där bilden togs, inne på Norra Reals skolgård. Så nu 2012, snart 60 år senare, står jag på samma plats.
Det var nog en festlig och rolig dag, där hela stan var på fötter. Det finns fler bilder, men de är tagna längre bort längs kortegevägen.
Slottet och Riksdagshuset är sig lika
7 öre kostade det att skicka det här kortet, tidigt 30-tal.
Nu skall Rutan och jag resa till Grillby kl 5.27 för att hälsa på bekanta meddelas det, liksom att man nog kommer att få en lugn och angenäm pingst. Om lilla tant inte helt förstör mig med all sin mat kommer jag att ge några livstecken från mig därifrån.Idag har jag fått ett så rart brev från min kära svärmor. Skönt att det finns kära svärmödrar som skriver rart.
Här sitter jag och skriver, står det på kortets framsida. Och här har tiden verkligen stått stilla. Det enda som hänt är väl att man byggt ett museum under marken och piffat till parken lite. Bilden tagen 2011.
Där fyran vände
Min farmor har jag skrivit om flera gånger. Här finns berättelsen om den brutna nyckeln. Jag har en känsla av att min farmor lade ner sitt överflöd av kärlek på en liten Anders, som kompensation för den kärlek hon inte mäktat med att ge sin egen Gunnar i samma ålder. Det var inte lätt att vara ensamstående mor på 30-talet, 1936 då bilden på Gunnar utanför Katarina södra är tagen. Kansk var det på hans födelsedag, som var just idag. Min farmor var tålmodig och en underbar farmor, och det är väl först nu jag förstår att hon hade sina knep för att orka med en liten sonson som inte alltid satt stilla i ett hörn och bläddrade i böcker. Hon satte mig längst fram på fyrans spårvagn som gick från Gotlandsgatan, intill den plats där bilden är tagen, till radiohuset på Östermalm och sedan tillbaka. Spårvagnsföraren fick en skarp tillsägelse att hålla ett öga på mig, men det behövdes inte; jag var i himmelriket. Det kunde bli både tre och fyra resor innan jag fått nog. Varje gång avvinkad av farmor.
Bilden på bilden är tagen 2011.
