Året var 1937. Den 21 februari skickar Jo Jo ett kort till Kapten Karl Rencke, fältpost 64496, för att berätta att hon måste ta ett senare tåg till Nynäshamn. Hon har hjälpts in av portvakten i L:s tomma våning, där hon bott under natten.
Vykortet är taget från Grand Hotel, antagligen på hörnet en eller två trappor upp. Men dit går det inte att komma numera, där finns bara hotellrum enligt grabben strax innanför dörrarna. Så 2011 års vykort får tas på gatunivå. När jag står och måttar in kameran åt rätt håll känner jag att någon står bakom mig, och när jag vänder mig om har jag en japansk charterresa stirrande över axeln. De är väldigt intresserade både av vykortet och av mitt fotograferande. Så efter färdigt fotoknäppande ger jag en guidad tur genom att peka på vykortet och japanerna är imponerade av att alla byggnader från 80 år tillbaka står på samma plats idag.

Det är 41 år sedan, 1967. På vykortet står det: Detta är en av San Franciscos mest pittoreska utsikter. Hundratals fiskebåtar lägger till här. Längs med gatorna kryllar det av fiskerestauranger, utanför vilka man står och lagar till skaldjur i stora grytor.

Tarantinos finns fortfarande kvar, liksom Grotto till vänster men det är nybyggt och Aliotos har kommit till.

På den plats där vykortet är taget ligger nu en restaurang som påstår sig ha legat där sedan 1916, Castagnola. Hmmm. Man får gå in i restaurangen för att kunna ta bilden, så det är nog rätt ombyggt där också.
De stora grytorna verkar ha flyttat in, men folklivet är intensivt. Turistfällorna är många, men uppenbara och inte värre än på andra platser. Den elektrifierade jazzmusiken flödar, unga musiker som prövar sina vingar och äldre musiker som slickar sina sår.

Den stora festen på femtitalet var när man fick åka högst upp i södra kungstornet på Kungsgatan i Stockholm, och gå på konditori. Den hette Pagoden och låg på sjuttonde våningen. På baksidan av det gamla kortet står det bland annat:
Härligaste utsikt över Stockholm, Saltsjön och Mälaren. Ingen bör försumma att besöka Stockholms högsta och vackraste utsiktsplats. Öppet 9 – 24.

De tre folkdräktsklädda damerna i förgrunden vänder kyskt ryggen åt den nakne Strindberg och ler så glatt och vykortsmässigt mot fotografen. Inte mycket har ändrat sig sedan 1946 då kortet är skickat, förutom grönskan som nu täcker in stadshuset till stor del. Strindbergsstatyn är skapad av Eldh.
O hej Marie, Jedtz bin ich wieder in Stockholm, börjar kortet som talar om att han som skrev det strax även kommer att skicka ett brev.

Plåtgrinden är borta och idag kan alla, som vill, promenera förbi salutbatteriet som flyttats ner lite närmare kajen. Framför fören till Chapman ser det ut som om det förr fanns ett vrak som sticker upp ovan vattenytan i den gyllene kvällssolen. Landgången har också blivit lite längre ser det ut som.

Spårvagnen går här igen, längs Hamngatan. Fiket till vänster har fortfarande röda markiser, men någon har rivit ner murgrönan och det har blivit högertrafik. På Dramaten spelas en och annan ny pjäs, men de gamla klassikerna håller än. Lummigare har det blivit och cyklisten till vänster cyklar uppåt istället för neråt. Fast på samma sida.
Det gamla vykortet är från 1949.