Ja, då är det sant. Vädret var bättre förr! Klarblå himmel, nu är det bara grått. Spårvagnarna var också blå och bilmodellen, den är från den tiden då man kunde få vilken färg man ville, bara det var svart. Tänk att spårvagnen går här igen. Vi har gått från att vara miljömedvetna via slit-o-släng till miljömedvetna igen. Händer det så mycket, egentligen? Pendeln svänger fram och tillbaka, men den hänger fortfarande fast på samma ställe.
Den lilla tobaksaffären där vi brukade köpa toy 1955 har stängt. Nu 2011 är det papper för fönstren så att man inte ska kunna se vad som händer där innanför. Automaten utanför dörren är borta och järnaffären intill har blivit ett skrädderi kan jag se. Den vinröda cykeln med pedaler på framhjulet var min stolthet och jag kunde trampa upp en ansenlig hastighet på den, i alla fall vad jag kommer ihåg.
Jag hittade en svartvit bild i en kartong på min mamma som står och ler mot kameran. Bilden är tagen på Kungsgatan i Stockholm runt 1950, och det slog mig att inte så mycket har ändrats sedan dess, i alla fall inte på den platsen. Så nu, 2011, tog jag med mig en kopia av bilden, och ställde mig på samma plats som fotografen gjorde då och tog en ny bild. Resultatet tyckte jag blev över förväntan. Den gamla bilden smälte liksom samman med den nya, och jag fick en vision av att allt och inget förändras. På något sätt kunde jag och min mamma vara på samma plats, oavsett den tid som passerat. Ja, jag kunde till och med vara på samma plats i två uppsättningar för jag misstänker att jag ligger i den leende mammans mage.
Redo för kälkåkning. En rejäl kälkbacke gav god fart 1955. Reklampelaren till höger i bakgrunden finns kvar än idag, den har bara fått en liten annorlunda utformning. Vintern 2011 är det torg här. Och ett helt Solna centrum har förstört kälkbacken.
Jag var fjorton och ett halvt när jag på sommaren 1966 åkte ner för att hälsa på min pappa i Etiopien. Han arbetade där som läkare på det svenska barnsjukhuset ESPC, Ethio Swedish Pediatric Clinic. Hela familjen hade bott i Addis Abeba sedan 1961, men när mina föräldrar skildes 1964, hamnade vi i Märsta. Antagligen blev det Märsta för att det låg så nära Arlanda, något annat skäl kan jag inte se, varken då eller nu.
Anders som 14 åring har just gått ut åttan. Efter att länge ha tänkt på franska och översatt sina tankar till svenska, har han nu åter hamnat helt i det svenska språket ,och det enda återstående minnet av att han tillbringat tre år i fransk skola, är att han har det väldigt lätt för sig i skolan. Och, att han, från att tidigare ha kallats för Aris, nu kallas för Addis av sin omgivning.
Här möter jag mig själv, 40 år senare. Ett möte som inte kräver någon plats, bara tid. Ingen kalender, bara ett då och nu. Ett möte som inte kräver förklaringar och ursäkter, bara öppenhet och förståelse. Kanske inlevelseförmåga, för att kunna känna in det som för de flesta är glömt och gömt i något diffust begrepp som barndomen eller förr.
Någonstans inom mig har jag ju kvar känslan från då. Oron, längtan, stoltheten, drömmarna, förvåningen, planerna. Jag har kvar baktankarna. De där som drev mig, det outsagda som förfinades till något skrivet.
Men jag har också ett facit, för jag vet hur det var och jag vet hur det blev. Jag vet hur jag ville det skulle bli.
