Sätunavägen 15A – 40 år senare

Jag var fjorton och ett halvt när jag på sommaren 1966 åkte ner för att hälsa på min pappa i Etiopien. Han arbetade där som läkare på det svenska barnsjukhuset ESPC, Ethio Swedish Pediatric Clinic. Hela familjen hade bott i Addis Abeba sedan 1961, men när mina föräldrar skildes 1964, hamnade vi i Märsta. Antagligen blev det Märsta för att det låg så nära Arlanda, något annat skäl kan jag inte se, varken då eller nu.

Anders som 14 åring har just gått ut åttan. Efter att länge ha tänkt på franska och översatt sina tankar till svenska, har han nu åter hamnat helt i det svenska språket ,och det enda återstående minnet av att han tillbringat tre år i fransk skola, är att han har det väldigt lätt för sig i skolan. Och, att han, från att tidigare ha kallats för Aris, nu kallas för Addis av sin omgivning.

Här möter jag mig själv, 40 år senare. Ett möte som inte kräver någon plats, bara tid. Ingen kalender, bara ett då och nu. Ett möte som inte kräver förklaringar och ursäkter, bara öppenhet och förståelse. Kanske inlevelseförmåga, för att kunna känna in det som för de flesta är glömt och gömt i något diffust begrepp som barndomen eller förr.

Någonstans inom mig har jag ju kvar känslan från då. Oron, längtan, stoltheten, drömmarna, förvåningen, planerna. Jag har kvar baktankarna. De där som drev mig, det outsagda som förfinades till något skrivet.

Men jag har också ett facit, för jag vet hur det var och jag vet hur det blev. Jag vet hur jag ville det skulle bli.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *