Vykort på Chapman


Plåtgrinden är borta och idag kan alla, som vill, promenera förbi salutbatteriet som flyttats ner lite närmare kajen. Framför fören till Chapman ser det ut som om det förr fanns ett vrak som sticker upp ovan vattenytan i den gyllene kvällssolen. Landgången har också blivit lite längre ser det ut som.

Vykort på Dramaten från Norrmalmstorg

Spårvagnen går här igen, längs Hamngatan. Fiket till vänster har fortfarande röda markiser, men någon har rivit ner murgrönan och det har blivit högertrafik. På Dramaten spelas en och annan ny pjäs, men de gamla klassikerna håller än. Lummigare har det blivit och cyklisten till vänster cyklar uppåt istället för neråt. Fast på samma sida.
Det gamla vykortet är från 1949.

Lekparken som fanns

Kan det bli bättre? En inte så farlig manöver väntar, ett hopp från bänken till hängräcket. Kanske krävs det en viss del mod, men mitt minne är att det inte var så speciellt svårt. Däremot imponerade det högeligen på farmor som började applådera redan när jag måttade in hoppet, och min kompis Britt ser ju också rätt så beundrande ut. Jag tror inte hon hoppade själv, så här hade jag en mycket intresserad publik. Stången i lekparken på Hannebergsgatan är borta idag, liksom den höga fyrkantiga klätterställningen i trä. Här finns helt andra lekredskap nu. Det enda som påminner om femtitalet är väl bänkarna som jag hoppar ifrån. Men de står inte på samma plats. En bild som väl har dålig precision egentligen. Men känslan finns kvar.

Insänt bidrag 22-08-11(14:33:19)

Operan från Nationalmuseum

Operan
Ännu ett lite nyare vykort, denna gång från sent 1970 tal. Det skulle inte kunna tas idag, eftersom det är otroligt stökigt på platsen, för att inte säga direkt fult, med byggbaracker och oordnad trafik. Men när det gamla vykortet skymmer det nya kaoset, då blir det riktigt vackert. Och bilarna sen! Rejält fyrkantiga förutom VW bubblan i mitten.


Kungliga slottet från Skeppsholmen

kungliga slottet
Här uppe vid kyrkan på Skeppsholmen måste de ha en riktigt duktig trädgårdsmästare. Träden har i princip samma utseende idag som när vykortet togs, någon gång i mitten på sjuttitalet. Ett relativt nytt vykort alltså. En klassisk vy som inte ändrar sig i första taget.


Vinter på Solna torg

Redo för kälkåkning. En rejäl kälkbacke gav god fart 1955. Reklampelaren till höger i bakgrunden finns kvar än idag, den har bara fått en liten annorlunda utformning. Vintern 2011 är det torg här. Och ett helt Solna centrum har förstört kälkbacken.

Vid fontänen där det började

Då fanns det ett 40 år senare. Det var den 19 maj, dagen efter den där kvällen utanför Lenins hus. Vi visste inte vad de åren skulle föra med sig, men vi visste att vi skulle få vara med. Sådär som man vet det mesta när man är ung. När vi vände oss från fotografen och tittade in i framtiden, där vid fontänen utanför amiralitetet i Leningrad, hörde vi bruset från kaskaderna och jag hörde två hjärtan som börjat slå i samma takt.

Nu finns det också ett 40 år senare. Men ungdomens visshet har förbytts till ett hopp och, om jag ska vara ärlig, ett tvivel om att jag då kommer att finnas kvar.
Mitt hjärta slår dock fortfarande i samma takt, och kanske är det så att två hjärtan slår bättre än ett, och att det hjärta vi har tillsammans kan slå i 40 år till. När man delar ut sin själ bryr man inte sig så mycket om vems hjärta det är som håller den vid liv.

Att återkomma till en plats och en känsla efter 40 år, ger perspektiv på evigheten. Tiden har inte stått stilla, men den har visat att allt och inget kan hända. Allt och inget kan ändras. Det är två timmar mer här än där, det är grus där det var gräs och gräs där det var grus. Rysslandsfärjornas bänkar på sjunde däck har bytts ut från lent trä till lite strävare plast, men solnedgången finns kvar, den ljumma vinden finns där, havet, himlen, närheten. Ljuden finns kvar, och doften av kärlek. Doften av dig. Bilderna från 1971 och 2011.

Katedralen i St Petersburg

Uppståndelsekyrkan är en kyrka i Sankt Petersburg. Kyrkan kallas också Kyrkan av blodet, och har fått det namnet från att Alexander II mördades på denna plats 13 mars 1881, där man senare byggde kyrkan till hans ära.
Arbetet skred långsamt fram och kyrkan var färdig först år 1907 efter stora insatser av tsar Nikolaj II. Byggandet hade då kostat den ryska staten 4,6 miljoner rubler. Inne i kyrkan finns en bit av vägen som tsaren färdades på när han blev mördad.
Bilderna är från 1971 och 2011.


Sätunavägen 15A – 40 år senare

Jag var fjorton och ett halvt när jag på sommaren 1966 åkte ner för att hälsa på min pappa i Etiopien. Han arbetade där som läkare på det svenska barnsjukhuset ESPC, Ethio Swedish Pediatric Clinic. Hela familjen hade bott i Addis Abeba sedan 1961, men när mina föräldrar skildes 1964, hamnade vi i Märsta. Antagligen blev det Märsta för att det låg så nära Arlanda, något annat skäl kan jag inte se, varken då eller nu.

Anders som 14 åring har just gått ut åttan. Efter att länge ha tänkt på franska och översatt sina tankar till svenska, har han nu åter hamnat helt i det svenska språket ,och det enda återstående minnet av att han tillbringat tre år i fransk skola, är att han har det väldigt lätt för sig i skolan. Och, att han, från att tidigare ha kallats för Aris, nu kallas för Addis av sin omgivning.

Här möter jag mig själv, 40 år senare. Ett möte som inte kräver någon plats, bara tid. Ingen kalender, bara ett då och nu. Ett möte som inte kräver förklaringar och ursäkter, bara öppenhet och förståelse. Kanske inlevelseförmåga, för att kunna känna in det som för de flesta är glömt och gömt i något diffust begrepp som barndomen eller förr.

Någonstans inom mig har jag ju kvar känslan från då. Oron, längtan, stoltheten, drömmarna, förvåningen, planerna. Jag har kvar baktankarna. De där som drev mig, det outsagda som förfinades till något skrivet.

Men jag har också ett facit, för jag vet hur det var och jag vet hur det blev. Jag vet hur jag ville det skulle bli.