
På var sin sida om Rösjön finns det en badplats. Här, där vi står 1977, är det Sollentuna och därborta är det Täby.
Den nya bilden är tagen 2012 och nog verkar det som om gräset vare grönare förr?

Året är 1978 och uppdraget är att göra ett reportage om roliga fritidssysselsättningar i Stockholm som inte kostar en förmögenhet. Så vi tog oss upp på Bastugatan på söder, på den lilla plätt bakom planket där områdets dagisbarn leker av sig med Stockholm och Riddarfjärden vid sina fötter. Med oss hade vi en tom läskburk som vi klippte upp så att det blev en aluminiumring av det hela.
Den kastade vi sedan till varandra, och med rätt skruvteknik fick vi den att flyga riktigt långt. Till slut flög den ut över Riddarfjärden, och har den inte landat så flyger den väl än.
Se där, en väl utnyttjad ekonomisk eftermiddag.

Det var 1972 då man kunde köpa tio Lp-skivor för 35 kronor på Drottninggatan i Stockholm. Egenimporterade skivor från USA, med ena hörnet bortklippt på konvolutet, så kallade cutouts. Skivor som blivit över. Bland alla mer eller mindre kända band fanns det också rariteter och kön var lång utanför butiken när en ny sändning kommit in. Idag är den tiden långt borta, och nu ligger kulturdepartementets lokaler här passande nog. Men någonstans i väggarna kan man säkert fortfarande höra beatet från Big Bopper och de övriga ratade skivor som fick nytt liv på Drottninggatan 16 i Stockholm.

Konstens mission: att bringa oss tillhanda till livet – att “levandegöra” tinget. Att återfinna barnets primitiva känslokontakt med tillvaron.
Så beskrev konstnären Egon Møller-Nielsen tankarna bakom sina abstrakta skulpturer i surrealistisk stil, framför allt de lekskulpturer han introducerade mot slutet av 1940-talet. Men jag undrar vad han hade tyckt om skulpturens utveckling, från 1952 när den först kom på plats, via 1957 när den första bilden är tagen och fram till idag 2012. Här leker jag, i samma hål som mina barn 1980 och barnbarn 2012. Någon gång under de senaste trettio åren har vän av ordning murat igen skulpturens alla håligheter, varför det idag är helt omöjligt att utforska äggets inre, som det var menat från början. Man får åka till Göteborg för att leka som det var tänkt. Där muras inget igen.

- Tittut, här är jag. Året är kring 1980 och den lilla flickan tittar ut ur en av öppningarna i lekskulpturen Ägget, som finns i Tessinparken på gärdet i Stockholm. Redan 1955 var jag själv där och lekte, den gången med min farmor. Jag minns att vi gick ut tidigt för att undvika några “elaka pojkar” som antagligen tyckte att en fyraåring var i vägen när de lekte.

Min farmor har jag skrivit om flera gånger. Här finns berättelsen om den brutna nyckeln. Jag har en känsla av att min farmor lade ner sitt överflöd av kärlek på en liten Anders, som kompensation för den kärlek hon inte mäktat med att ge sin egen Gunnar i samma ålder. Det var inte lätt att vara ensamstående mor på 30-talet, 1936 då bilden på Gunnar utanför Katarina södra är tagen. Kansk var det på hans födelsedag, som var just idag. Min farmor var tålmodig och en underbar farmor, och det är väl först nu jag förstår att hon hade sina knep för att orka med en liten sonson som inte alltid satt stilla i ett hörn och bläddrade i böcker. Hon satte mig längst fram på fyrans spårvagn som gick från Gotlandsgatan, intill den plats där bilden är tagen, till radiohuset på Östermalm och sedan tillbaka. Spårvagnsföraren fick en skarp tillsägelse att hålla ett öga på mig, men det behövdes inte; jag var i himmelriket. Det kunde bli både tre och fyra resor innan jag fått nog. Varje gång avvinkad av farmor.
Bilden på bilden är tagen 2011.