Morfar vid stenen i Köla

ARH_1950old

Morfar Karl Rencke var lärare i tyska och major under andra världskriget. Men han var också journalist, släktforskare och brandchef i Nynäshamn. Han skrev en bok om bohusfiske, och en rättskrivningslära för realskolan som nog alla elever känner igen. Men framförallt forskade och skrev han om Kölas historia, den bygd i Värmland där han föddes och kunde finna sina rötter många generationer bakåt. Numera heter det Eda kommun.
Vid Köla kyrka, där min morfar är begravd bredvid mormor, står en sten som morfar var med att resa 1958 som minne över alla döda i Köla som inte fått en egen gravsten.
” Vi reste en sten över aska och stoft, över bortglömda människoöden. Men vi lyfte vår blick upp mot himmelens loft, upp mot rymderna ovanom döden.”
Han var nog stolt över den stenen. Det är jag också.

ARH_1950ny

Jag utanför Växvik

ARH_1939ny
Växvik ligger i Värmland, inte långt från Arvika, vid sjön Ränken. Jag har bara varit i Växvik två gånger i mitt liv. Det var i Växvik som min morfar föddes, bakom något av fönstren en trappa upp. Det var från sjön han och hans bröder tog namnet Rencke efter att ha hetat Jansson tidigare.
Första gången jag var i Växvik sitter jag i min moster Ann-Maris knä där till vänster, och bakom bordet står och trängs lite morbröder, kusiner och äldre generationer. Ingen dricker kaffe. Nästan alla tittar på fotografen.
Andra gången i Växvik är det sextio år senare 2014 och jag sitter på samma plats som då. Vi är inte så många runt bordet. Men vi dricker kaffe och alla tittar på fotografen.

ARH_1939

Morfar fyller 70 år i Växvik

ARH_1930ny

På mitt vänstra ringfinger har jag en guldring. Yvonne står det ingraverat på insidan. Yvonne 1989.
Men ringen är äldre än så, den satt en gång på min morfars ringfinger och då stod det Judith i ringen och ett annat årtal.
Min morfar föddes i Växvik i Värmland, i ett hus som hans farfar byggde. Så på något sätt tyckte han väl det var naturligt att fira sin 70-årsdag där, även om han då sen länge flyttat till Malmö och huset ärvts av kommande generationer.
Så där står han framför det gamla huset som kallas för Söstugan, utan mormor som dog för länge sedan, men fortfarande med sin guldring på vänstra handen. Han ser ståtlig ut, kanske lite eftertänksam, där han står och studerar blomsteruppsättningen. Det är 1962 och jag är elva år och bor på en annan kontinent så jag kunde inte vara med. Exakt ett år senare dör min morfar, på sin 71-årsdag.
Undrar om morfar Kalle ens kunde drömma om att 52 år senare skulle jag stå på nästan samma plats, med hans ring på mitt finger och passa in morfar i min verklighet.

ARH_1930

Yvonne på Trocadero

IMG_0690a

Trocadero. Det var inte bara en läskedryck, det var inte bara en sketch med Hasse Alfredsson, det var och är en plats i Paris. Står man precis där bilden är tagen, lite vid sidan om utanför Marinmuseet, så är det lätt att känna sig vilsen. Eiffeltornet syns ju oftast var man än befinner sig i Paris, men inte just här eftersom det står precis runt hörnet. Så då åker kartan fram, i början på sextiotalet likväl som nu, 2014. Under den kvart jag stod på platsen där Yvonne och hennes mamma kollade kartan förr, ser jag minst 5 par som gör samma sak idag. Upp med kartan, se sig om och sedan pekande röra sig bort mot det man tror är Trocadero, men egentligen heter Esplanade de Trocadero. Men vem bryr sig?

IMG_0690

En mamma blickar ut över Paris 1952

IMG_0589b

Går man vidare upp lite till höger istället för att lämna Tuilerierna, finns det en balustrad med utsikt över Place de la Concorde, och faktiskt, delar av Paris. Man ser Eiffeltornet, Triumfbågen, Louvren, tinnar, torn och Champs Elysées. Väldigt mycket Paris trots den låga höjden. 1952 eller 2014 gör ingen större skillnad, allt ligger där det alltid legat.

IMG_0589

En mamma i Tuilerierna, Paris 1952

IMG_0584b

Det var nog en lycklig tid, början på 1950-talet. Inte långt efter andra världskriget, en älskad man vid sin sida, en liten plutt väl omhändertagen därhemma. Och hela Paris för sina fötter, drabbat men oförstört av nazisternas härjningar, mycket tack vare en svensk diplomat.
Tuilerierna är sig lika, kanske lite mer guld på statyerna idag 2014 än då.

IMG_0584

Vykortet som var två gånger i Paris

IMG_0705b

Det var en gång, för länge sedan, ett vykort på Eiffeltornet som köptes av en man som tänkte posta det till sin son. Han satte till och med på ett frimärke. Men på något sätt blev kortet aldrig skrivet i Paris, utan följde med mannen hem och hamnade i en skolåda bland andra vykort. Och där låg det, bortglömt och oskickat i många år, tills sonen en dag fann det och tänkte att det var ju synd att ett så fint kort aldrig blev skrivet och skickat. Så sonen tog med sig kortet till Paris, för att äntligen se till att vykortet fick göra det som det var menat för, resa till Sverige på det riktiga sättet.
Men nu var det en annan son som skulle få kortet, och eftersom det fanns en sonson också, så skickades kortet till dem båda. Så på det sättet får Loa snart ett vykort som köpts och frankerats av hans farfarsfar, åter frankerats av hans farfar och förhoppningsvis dyker upp i hans fars brevlåda på måndag, där han kan hämta det och sätta upp på väggen.

IMG_0705a

Framför Eiffeltornet 1964 och 1967

IMG_0688a

IMG_0682a

IMG_0695b

Varje Parisresa kräver en ny bild på Eiffeltornet, gärna med sig själv i förgrunden. Den här är tagen av en gatufotograf 1964, jag var 12 år och bodde hos en granne till en flygvärdinna som hade fått i uppgift att ta hand om mig. På bild nummer två står jag mellan grannen och flygvärdinnans syster. Ja, jag vet, det är komplicerat.
På skolresa tre år senare var vi åter på samma plats, denna gång fick det bli mina klasskamrater som ställde upp sig framför kameran. Det är de tre tjejerna framför tornets vänstra ben.

IMG_0688

IMG_0682b

IMG_0695a

Place de Tertre

IMG_0508b

Första gången jag var på Place de Tertre var 1964, som tolvåring. Jag flög hem från pappa i Etiopien till Sverige, med ett stopp i Paris där jag hade bokat ett hotell i några dagar. Pappa tyckte det var ok, jag hade ju gått i fransk skola och skulle bo på hotel Stockholm. Kändes tryggt. Mamma tyckte inte det var en bra idé, minst sagt. Så när jag landade i Paris stod där en flygvärdinna och väntade på mig, en bekant till pappa, som han fått tag på i sista minuten. Det blev ingen hotellvistelse för mig, jag fick bo hos henne några dagar, sedan hos hennes syster och de sista två nätterna hos en granne till dem.
Som 15-åring åkte jag till Paris igen, denna gång med gänget som läst franska i nian. Det var då jag ställde mig på Place de Tertre i mina färggranna byxor och försökte se så nonchalant och världsvan ut som jag kunde. Året var 1967 och 2014 fanns samma hus kvar i bakgrunden.

IMG_0508a